***Day Zero***
Imorgon börjar allvaret. Jag är så trött på mina undanflykter, min ångest över min vikt och att inte kunna hitta kläder som passar en tjej i min ålder, 24 år.
Jag tänkte börja med att skriva min vikthistoria. Så håll i er, för nu kör vi.
Barndomen var underbar, jag hade många vänner och allt var frid och fröjd. När jag började skolan kom mobbningen smygandes. Jag var inte utstött, jag hade vänner men inga som var mig helt trogna. Jag stod liksom lite mitt emellan töntgänget och inne-gänget.
Min bästa kompis gjorde att jag ändå kände att jag hade vänskap men en dag hände något. Hon gick över till inne-gänget och lämnade mig ensam i ingenmansland. Det är här som tröstätandet började urarta. Redan innan dess hade jag och min "vän" ätit ofta och mycket tillsammans. Men nu var jag själv och dubbelt så ledsen över min situation.
Kilona kom och även ångesten efter att ha ätit. För att dämpa den åt jag ännu mer. Den onda cirkeln var sluten och min övervikt var ett faktum. Min bror var smal och jag hörde hela tiden folk påpeka att han borde äta mer och jag mindre...
Åren gick och jag blev 15 år, fortfarande ganska rejält överviktig, utan riktiga vänner och utan pojkvän. Vet inte var kraften kom ifrån men jag bestämde mig för att åka själv på en språkresa till ett varmt land. Sagt och gjort. Den sommaren åkte jag och jag skulle komma att förändras så mycket att folk inte kände igen mig när jag återvände.
Jag gick ner minst 10 kilo under den resan och mitt självförtroende var på topp. Alla beundrade mig för att jag hade vågat åka själv, jag hade även träffat en kille som faktiskt gillade mig för den jag var.
Jag började träna en sport som jag blev väldigt duktig i - juniorlandslaget till och med. Min kropp var i bra form men sen hände det som inte fick hända. Några år efter att min kropp precis hade hamnat i balans blev jag oplanerat gravid och min dåvarande kille lämnade mig efter 2 år tillsammans fastän han hade lovat att stanna om jag skulle bli gravid.
Jag var 20 och kände mig så ensam. Ångesten kom och med den kom även frossandet. Under de 9 månaderna gick jag upp dryga 30 kilon. Jag var hemma sjukskriven och gjorde ingenting. Jag hade rejäl foglossning och tröståt som aldrig förr. Den ena kebaben avlöste den andra...
Efter sonen hade kommit och han hade hunnit bli 6 månader träffade jag en man och jag kände att detta var verkligen rätt. Vi gifte oss ganska snabbt och nästa graviditet kom. Jag hade gått ner 20 av de 30 kilona och jag var lycklig. Livet var bra igen. Men ack så fel man kan ha ibland. Plötsligt ändrades allt och den man jag hade gift mig med var inte samma man längre...
Vi gick skiljda vägar och nu är jag här ensam igen, med två små barn och en kropp som inte känns som min.
Jag är 1.76m och väger 94 kilo. Min idealvikt ligger på 69 kilo och det är där jag vill att jag ska vara om 25 veckor. Jag MÅSTE vara där. Jag har insett att jag inte ska ge mig in i ett nytt förhållande innan jag har nått mitt mål.
Jag måste älska mig själv för att kunna tillåta någon annan att älska mig.
Så, detta var min historia, om du har orkat läsa allt.
Från och med nu ska jag kämpa, det kommer att bli blod, svett och tårar. Jag har två små barn och är ensamstående men detta ska gå!
NU KÖR VI!
Jag tänkte börja med att skriva min vikthistoria. Så håll i er, för nu kör vi.
Barndomen var underbar, jag hade många vänner och allt var frid och fröjd. När jag började skolan kom mobbningen smygandes. Jag var inte utstött, jag hade vänner men inga som var mig helt trogna. Jag stod liksom lite mitt emellan töntgänget och inne-gänget.
Min bästa kompis gjorde att jag ändå kände att jag hade vänskap men en dag hände något. Hon gick över till inne-gänget och lämnade mig ensam i ingenmansland. Det är här som tröstätandet började urarta. Redan innan dess hade jag och min "vän" ätit ofta och mycket tillsammans. Men nu var jag själv och dubbelt så ledsen över min situation.
Kilona kom och även ångesten efter att ha ätit. För att dämpa den åt jag ännu mer. Den onda cirkeln var sluten och min övervikt var ett faktum. Min bror var smal och jag hörde hela tiden folk påpeka att han borde äta mer och jag mindre...
Åren gick och jag blev 15 år, fortfarande ganska rejält överviktig, utan riktiga vänner och utan pojkvän. Vet inte var kraften kom ifrån men jag bestämde mig för att åka själv på en språkresa till ett varmt land. Sagt och gjort. Den sommaren åkte jag och jag skulle komma att förändras så mycket att folk inte kände igen mig när jag återvände.
Jag gick ner minst 10 kilo under den resan och mitt självförtroende var på topp. Alla beundrade mig för att jag hade vågat åka själv, jag hade även träffat en kille som faktiskt gillade mig för den jag var.
Jag började träna en sport som jag blev väldigt duktig i - juniorlandslaget till och med. Min kropp var i bra form men sen hände det som inte fick hända. Några år efter att min kropp precis hade hamnat i balans blev jag oplanerat gravid och min dåvarande kille lämnade mig efter 2 år tillsammans fastän han hade lovat att stanna om jag skulle bli gravid.
Jag var 20 och kände mig så ensam. Ångesten kom och med den kom även frossandet. Under de 9 månaderna gick jag upp dryga 30 kilon. Jag var hemma sjukskriven och gjorde ingenting. Jag hade rejäl foglossning och tröståt som aldrig förr. Den ena kebaben avlöste den andra...
Efter sonen hade kommit och han hade hunnit bli 6 månader träffade jag en man och jag kände att detta var verkligen rätt. Vi gifte oss ganska snabbt och nästa graviditet kom. Jag hade gått ner 20 av de 30 kilona och jag var lycklig. Livet var bra igen. Men ack så fel man kan ha ibland. Plötsligt ändrades allt och den man jag hade gift mig med var inte samma man längre...
Vi gick skiljda vägar och nu är jag här ensam igen, med två små barn och en kropp som inte känns som min.
Jag är 1.76m och väger 94 kilo. Min idealvikt ligger på 69 kilo och det är där jag vill att jag ska vara om 25 veckor. Jag MÅSTE vara där. Jag har insett att jag inte ska ge mig in i ett nytt förhållande innan jag har nått mitt mål.
Jag måste älska mig själv för att kunna tillåta någon annan att älska mig.
Så, detta var min historia, om du har orkat läsa allt.
Från och med nu ska jag kämpa, det kommer att bli blod, svett och tårar. Jag har två små barn och är ensamstående men detta ska gå!
NU KÖR VI!
Kommentarer
Trackback
